Hallå gôbbar och gômmer, ni vet känslan när man är så jävla pissig att det känns som att urinblåsan ska sprängas som en påskorv med ärtsoppa som kraschlandar från omloppsbana men, när man väl kommer till en plats där man kan ösa ur sig piss som en jävla ångvält utan att polisen tar en, inte kan få ut en enda droppe för att jävlar-i-helvetes-rövmjölk varför varför VARFÖR? Ens bröstvårtor håller på att poppa som Pringles-lock och skjuta ut piss med ett sånt tryck så du kan dela en jävla tanker i tve från TREKVARTS SJÖMIL. Det är så MYCKET piss som just nu MÅSTE ut, att dess blotta MASSA rubbar jordens omloppsbana kring solen och alla jävla apokalypsfilmer du sett på alla jävla bussresor faktiskt kommer att ske. NÄ det fanns ingen jävla komet som korsade jordens bana tills du ansamlade SÅ MYCKET PISS att du gjorde Jorden till en jävla slägga som hivas iväg rätt mot sin förintelse, som en ciderpackad 14-åring i moshpiten på en Angerfist-spelning.
Typ den känslan har jag nu fast istället för den vanliga urinsirapen så äre något som jag känner att jag behöver få sagt. Ibland känner jag att något är på väg, men så surrar min nalle (är det så ungdomar snackar nufötin?) eller så kommer jag på någon totalt jävla vanlig sak som gör mig sur, typ rasism och stekare, och lägger istället all energi på att inte sprängas över det men allt som finns att säga om dem grejerna har ju redan sagt så vad fan ska jag ventilera mig över det i publika forum för?
Tur då att det finns människor som inte har uppmärksamhetsspannet av en koksad Youtube-streamer, utan faktiskt sitter och grubblar över real grejer och sedan är samariter nog att dela med sig av denna vishet. Människor som Ian McKaye, som säger en jävla massa bra grejer i denna intervjun i Huck Mag. Kompensera för den totalt bortkastade tiden du precis lagt på att läsa ovanstående stycke, genom att läsa intervjun med herr McKaye.
Go sönna på er.
21 aug. 2016
10 juli 2016
Koketterande: Återkomsten
Jag började rulla 2005, vilket inte med många mått mätt gör mig till någon veteran men det är ändå en tillräckligt lång tid för att jag på bakfyllan ska kunna fälla en sentimental tår över min av nostalgi rosaskimrande bild av skatekulturen. Så parkera era kickbikes och pausa eran PewDiePie-streams, era snorungar, så ska farbrorn här berätta hur det var på den gamla goda tiden. Och ni som åkt längre än så och faktiskt vet med er att jag bara sitter och spelar allan här; dra ut i köket med de andra vuxna och smygrök ett packe gula Blend under köksfläkten och beklaga er om huslån och impotens samtidigt som ni försöker dränka skilsmässoångesten i boxvinet ni hörde om på Nyhetsmorgon, så som vuxna gör.
Dåså.
När jag började skata så var ju det riktiga internet fortfarande i sin linda. Web 2.0 var på sin höjd något man hörde någon skinnrockbeklädd blekfis säga i en Matrix-rulle och “You” samt “Tube” var bara två slumpmässiga ord som hade lika lite med varandra att göra som “Nike” och “Skateboarding”. (Nä det är lugnt, ni behöver inte faktakolla när Nike SB startades.) Nog hade det breda bandet troligtvis letat sig in i ens väggar, men det var fortfarande ett sabla mek att få tag på något ballt skaterelaterat – vad fan skulle man söka efter liksom? Fanns ingen “Rekommenderade klipp”-sektion på varken KaZaa eller DC++, så hur fan skulle man hitta vad som var coolt? Hur skulle man VETA? Hjälpte ju inte att man var 14 år gammal och ungefär lika vass på sökformuleringar som en senildement analfabet heller; vem hade kunnat tänka sig att “best sk8 video” skulle presentera resultat som bestod av femtielva procent datorvirus?
ADHD-epidemin bland unga hade redan börjat hamna på tapeten också, så trots att jag satt på en riktig jävla white-knuckle lina på hjärnhinneinflammerande 0.5Mbps, så var man så understimulerad att man ringde polarna så fort man lämnat ett bromsspår i kalsongerna, bara för att det påminde om wallridemärken man sett på någon nerpessad vägg vid gula kiosken. Annat är det idag när man bara kan smyga in på dasset under en släktträff och swajpa igång för att se fan och hans moster dra en switch mongo wallride till normcore ner för en 666-stegstrappa.
Ny hycklar jag lite här, det ska sägas: [sV]Girl.Yeah.Right.mpg rullade RÄTT jävla varmt i min gamla Compaq på den tiden, och där har de ju en wallride redan i introt, så mitt case kanske inte är helt jävla vattentätt här, men lugna er nu för fan och häng med. Det jag försöker säga är att det var bättre förr, men inte för att det faktiskt var bättre utan för att vi (med dagens mått mätt) var så jävla svältfödda. “Hunger är ju bästa krydda" brukar jag intala mig själv inför varje batch av miserabla lunchlådor med fläskfile vändstäkt i ångest och chilibea, och det uttrycket tror jag även gäller i fallet av skatekonsumtion.
Men hallå. Varför tror ni hjärtat hoppar över ett slag så fort hör namnet “Gino” nämnas? Nä, jag är inte så okristlig att jag är på väg att rata hans manövrar på en bräda till något annat än ren och skär poesi och Gudarnas Nektar, men vad fan alltså. Det räcker ju med ett löst rykte om att det släppts ett tvåsekundersklipp på när Gino ringer sin VVS-gubbe för att folk ska göra i trosan så hårt att grannarna ringer Störningsjouren. Det är ju inte BARA för att han clean/go/yebba/dope utan för att vi bara har en begränsad tillgång till honom, vilket håller mystiken kring honom och våran hunger för den 42-årige Dressman-modellen vid liv.
Möt aldrig dina barndomshjältar brukar folk säga, och det har jag visserligen inte gjort heller men tack vare social media så vet jag vad de åt till frukost (rawfoodgranatäppelsallad med en take-away mugg med sojafrappemockasiner), när de senast monterat en ny bräda och hur många slag över par Koston var i sin golfrunda mot Brandon Biebel. Särskilt Koston förvandlades i mina ögon från en total idol (tack vare Menikmati, Yeah Right och Chomp On This) till en näthatande lösbajs i en pissränna när man tangerat hans liv på andra ytor än via en Crailtap-rulle var femte år.
Aja. Fan vet jag vad jag ville ha sagt här. Jag tog bort min Facebook för ett tag sen, det glömde jag nämna. (Det står ju i titeln så man kan ju tänka sig att man borde adresserat det lite tidigare än i det sista stycket, men här är vi och det är bara att gilla läget.) Och ja, att ta bort sin sociala kran är ju jävla fjantigt i sig, än mer att raljera kring det, men det har ju runkat om sättet jag fluktar i grunden. Man jäser mycket längre på varje klipp man faktiskt blir pepp på, vilket är ball.
Snacka om en halvjanne till slutkläm här, men vi har inte författat så mycket gött här på bloggen ett bra tag, så författarlemmen är lite halvrostig. Cut us some slack. Här har ni ett klipp som gör mig jävla glad just nu i alla fall:
Nästa vecka: Det ett alternativa universat där Greg Lutzka inte kan 270 – hur det ser ut och hur många ränder K-Swiss-dojjor har där.
Dåså.
När jag började skata så var ju det riktiga internet fortfarande i sin linda. Web 2.0 var på sin höjd något man hörde någon skinnrockbeklädd blekfis säga i en Matrix-rulle och “You” samt “Tube” var bara två slumpmässiga ord som hade lika lite med varandra att göra som “Nike” och “Skateboarding”. (Nä det är lugnt, ni behöver inte faktakolla när Nike SB startades.) Nog hade det breda bandet troligtvis letat sig in i ens väggar, men det var fortfarande ett sabla mek att få tag på något ballt skaterelaterat – vad fan skulle man söka efter liksom? Fanns ingen “Rekommenderade klipp”-sektion på varken KaZaa eller DC++, så hur fan skulle man hitta vad som var coolt? Hur skulle man VETA? Hjälpte ju inte att man var 14 år gammal och ungefär lika vass på sökformuleringar som en senildement analfabet heller; vem hade kunnat tänka sig att “best sk8 video” skulle presentera resultat som bestod av femtielva procent datorvirus?
ADHD-epidemin bland unga hade redan börjat hamna på tapeten också, så trots att jag satt på en riktig jävla white-knuckle lina på hjärnhinneinflammerande 0.5Mbps, så var man så understimulerad att man ringde polarna så fort man lämnat ett bromsspår i kalsongerna, bara för att det påminde om wallridemärken man sett på någon nerpessad vägg vid gula kiosken. Annat är det idag när man bara kan smyga in på dasset under en släktträff och swajpa igång för att se fan och hans moster dra en switch mongo wallride till normcore ner för en 666-stegstrappa.
Ny hycklar jag lite här, det ska sägas: [sV]Girl.Yeah.Right.mpg rullade RÄTT jävla varmt i min gamla Compaq på den tiden, och där har de ju en wallride redan i introt, så mitt case kanske inte är helt jävla vattentätt här, men lugna er nu för fan och häng med. Det jag försöker säga är att det var bättre förr, men inte för att det faktiskt var bättre utan för att vi (med dagens mått mätt) var så jävla svältfödda. “Hunger är ju bästa krydda" brukar jag intala mig själv inför varje batch av miserabla lunchlådor med fläskfile vändstäkt i ångest och chilibea, och det uttrycket tror jag även gäller i fallet av skatekonsumtion.
Men hallå. Varför tror ni hjärtat hoppar över ett slag så fort hör namnet “Gino” nämnas? Nä, jag är inte så okristlig att jag är på väg att rata hans manövrar på en bräda till något annat än ren och skär poesi och Gudarnas Nektar, men vad fan alltså. Det räcker ju med ett löst rykte om att det släppts ett tvåsekundersklipp på när Gino ringer sin VVS-gubbe för att folk ska göra i trosan så hårt att grannarna ringer Störningsjouren. Det är ju inte BARA för att han clean/go/yebba/dope utan för att vi bara har en begränsad tillgång till honom, vilket håller mystiken kring honom och våran hunger för den 42-årige Dressman-modellen vid liv.
Möt aldrig dina barndomshjältar brukar folk säga, och det har jag visserligen inte gjort heller men tack vare social media så vet jag vad de åt till frukost (rawfoodgranatäppelsallad med en take-away mugg med sojafrappemockasiner), när de senast monterat en ny bräda och hur många slag över par Koston var i sin golfrunda mot Brandon Biebel. Särskilt Koston förvandlades i mina ögon från en total idol (tack vare Menikmati, Yeah Right och Chomp On This) till en näthatande lösbajs i en pissränna när man tangerat hans liv på andra ytor än via en Crailtap-rulle var femte år.
Aja. Fan vet jag vad jag ville ha sagt här. Jag tog bort min Facebook för ett tag sen, det glömde jag nämna. (Det står ju i titeln så man kan ju tänka sig att man borde adresserat det lite tidigare än i det sista stycket, men här är vi och det är bara att gilla läget.) Och ja, att ta bort sin sociala kran är ju jävla fjantigt i sig, än mer att raljera kring det, men det har ju runkat om sättet jag fluktar i grunden. Man jäser mycket längre på varje klipp man faktiskt blir pepp på, vilket är ball.
Snacka om en halvjanne till slutkläm här, men vi har inte författat så mycket gött här på bloggen ett bra tag, så författarlemmen är lite halvrostig. Cut us some slack. Här har ni ett klipp som gör mig jävla glad just nu i alla fall:
Nästa vecka: Det ett alternativa universat där Greg Lutzka inte kan 270 – hur det ser ut och hur många ränder K-Swiss-dojjor har där.
6 dec. 2015
Chronicles 3 och flygplatsreklam
Likt resten av Nikes Skateboarding-avdelning så lämnar denna filmen mig kluven om dess existens.
Å ena sidan så skönjer cynikern i mig cynikerna bakom filmen. Trots skönt sladdriga landningar med ett leende på läpparna, feel good-musik och bro-footy så väcker det jag ser aldrig någon riktig entusiasm. Den goda vibben är som bortspolad av min äcklande misstanke om att filmen är ett resultat av en marknadsundersökning och att jag bara är en lättlurad bullet point i en lista över kundgrupper. Motsägelsefullt nog så känner jag samtidigt också att filmen inte riktigt är gjord för någon. Eller, jag inser ju att den är gjord för någon, men precis som med Propeller, så kan jag omöjligt pinpointa vem som hade kunnat bli riktigt rörd av Chronicles 3. Filmen lider av samma syndrom som flygplatsreklam – målgruppen verkar vara en så sinnessjukt bred skara människor att det omöjligt går att adressera allas intresse. Samtidigt så hyser företaget bakom ett gigantiskt marknadsvärde, vars image man inte gärna riskerar i onödan. Och det är ju ingen överraskning egentligen – som bekant så råder djungelns lag i det kapitalistiska samhället och man kommer inte dit Nike är utan att kliva över sin beskärda del skändade lik. Brand identityn värdas så otroligt mycket mer än att väcka stoke hos några arbetslösa, weedstrumpebärande skatare som dessutom säkert piratat filmen till att börja med.
Under dryga halvtimmen så kommuniceras ett kirurgiskt sterilt budskap. Låtarna som ackompanjerar åkningen rinner av ens medvetande som om man hade haft teflonmössa på huvudet. Det hade lika gärna kunnat vara samma treminuters lagomrock som spelats på repeat genom hela filmen, bortsett från avstickaren (snodd från Gina Tricots butiksplaylist) som Trevor Colden åker till. Trots att filmen försöker förmedla någon slags crew-känsla, så återspeglas åkarna på ett orimligt ytligt sätt. Detta trots att det är ett anhang gubbar med en samlad mängd excentricitet nog för två och en halv befolkning. På sin höjd så får man se åkarna kontextslöst tramsa och dansa med sina kollegor som om det vore ett mellanspel på Ellen DeGeneres Show. Just avsaknaden av kontext är något som går som en röd tråd genom filmen. Handlingar inom kontext betyder att man tar ställning till något, vilket försvårar leveransen av specifikt reklambudskap. Här finns inget mål att väcka eftertanke eller att kritisera/kommentera någonting som helst. Trevor Coldens ender välsignar en knasläbbig hubba med lite mörka hjulspår (som bsnbs på hubbas brukar göra) och väcker därmed vreden hos en statist i en Nike-tisha. Då vandalism troligtvis rimmar illa med Nike Corporations Corporate Social Responsibility, så skohornas det in ett klipp där Trevor och Lance snällt målar över skatemärkena med betongkantens ursprungliga mentalsjukhusgula färg, som de goda medborgare dem är. Skateboarding är inte ett brott, minns ni?
Å andra sidan så innehåller filmen ett klipp på när Lance Mountain flippar ett picknickbord.
Å ena sidan så skönjer cynikern i mig cynikerna bakom filmen. Trots skönt sladdriga landningar med ett leende på läpparna, feel good-musik och bro-footy så väcker det jag ser aldrig någon riktig entusiasm. Den goda vibben är som bortspolad av min äcklande misstanke om att filmen är ett resultat av en marknadsundersökning och att jag bara är en lättlurad bullet point i en lista över kundgrupper. Motsägelsefullt nog så känner jag samtidigt också att filmen inte riktigt är gjord för någon. Eller, jag inser ju att den är gjord för någon, men precis som med Propeller, så kan jag omöjligt pinpointa vem som hade kunnat bli riktigt rörd av Chronicles 3. Filmen lider av samma syndrom som flygplatsreklam – målgruppen verkar vara en så sinnessjukt bred skara människor att det omöjligt går att adressera allas intresse. Samtidigt så hyser företaget bakom ett gigantiskt marknadsvärde, vars image man inte gärna riskerar i onödan. Och det är ju ingen överraskning egentligen – som bekant så råder djungelns lag i det kapitalistiska samhället och man kommer inte dit Nike är utan att kliva över sin beskärda del skändade lik. Brand identityn värdas så otroligt mycket mer än att väcka stoke hos några arbetslösa, weedstrumpebärande skatare som dessutom säkert piratat filmen till att börja med.
Under dryga halvtimmen så kommuniceras ett kirurgiskt sterilt budskap. Låtarna som ackompanjerar åkningen rinner av ens medvetande som om man hade haft teflonmössa på huvudet. Det hade lika gärna kunnat vara samma treminuters lagomrock som spelats på repeat genom hela filmen, bortsett från avstickaren (snodd från Gina Tricots butiksplaylist) som Trevor Colden åker till. Trots att filmen försöker förmedla någon slags crew-känsla, så återspeglas åkarna på ett orimligt ytligt sätt. Detta trots att det är ett anhang gubbar med en samlad mängd excentricitet nog för två och en halv befolkning. På sin höjd så får man se åkarna kontextslöst tramsa och dansa med sina kollegor som om det vore ett mellanspel på Ellen DeGeneres Show. Just avsaknaden av kontext är något som går som en röd tråd genom filmen. Handlingar inom kontext betyder att man tar ställning till något, vilket försvårar leveransen av specifikt reklambudskap. Här finns inget mål att väcka eftertanke eller att kritisera/kommentera någonting som helst. Trevor Coldens ender välsignar en knasläbbig hubba med lite mörka hjulspår (som bsnbs på hubbas brukar göra) och väcker därmed vreden hos en statist i en Nike-tisha. Då vandalism troligtvis rimmar illa med Nike Corporations Corporate Social Responsibility, så skohornas det in ett klipp där Trevor och Lance snällt målar över skatemärkena med betongkantens ursprungliga mentalsjukhusgula färg, som de goda medborgare dem är. Skateboarding är inte ett brott, minns ni?
Å andra sidan så innehåller filmen ett klipp på när Lance Mountain flippar ett picknickbord.
18 okt. 2015
Till Synes Sköna Truckar
Integritet och moralisk konsekvens är knappast de mest centrala av Bakadbloggens anletsdrag, vilket ännu en gång cementeras av inlägget ni nu börjat gäspa er igenom. Diametralt motsatt förra inläggets självbefläckande prosa och djupsinnighet så erigerade idén att göra en klassisk klickhora till inlägg, nämligen en topp fem-lista. Det finns bara en väg till internetburen framgång, och den är rätt genom klickonomins midjedjupa träsk. Temat tänkte jag skulle vara Till Synes Sköna Truckar, och jag tänkte lista fem parts där subjekten benyttjar sig av hjulupphängningar på ett sätt som får det att pirra i salta biten.
Schysst truckanvändning har ständigt visat sig vara nyckeln till mitt (och säkert många andras) hjärta, men dess på grund av dess abstrakta charm så har svängen ofta fått stryka på foten när det skall hyllas, i förmån för flippar och annat.
Nu löser inte jag att riktigt i ord raljera kring fenomenet heller (kvacksalveriet går som en röd tråd genom detta inlägget), så här nedan har jag fåordigt men multimedialt listat en handfull goa exempel som får dig att spänna upp donen. Väl mötta.
Alex Olson, 2:04 och framåt:
Ishod Wair i Paych:
Patrick Houngtrys fem sekunder av fame via första tricket i La Capsula Magenta Bordeaux 12/10
BA, den vänlige jätten, jazzandes fram på en trottoarkant i Welcome to Hell:
Jameel Douglas, stilandes något djävulskt på höga, riserpadförsedda truckar. 4.40 och framåt:
Fy i helvete vad gott.
Schysst truckanvändning har ständigt visat sig vara nyckeln till mitt (och säkert många andras) hjärta, men dess på grund av dess abstrakta charm så har svängen ofta fått stryka på foten när det skall hyllas, i förmån för flippar och annat.
Nu löser inte jag att riktigt i ord raljera kring fenomenet heller (kvacksalveriet går som en röd tråd genom detta inlägget), så här nedan har jag fåordigt men multimedialt listat en handfull goa exempel som får dig att spänna upp donen. Väl mötta.
Alex Olson, 2:04 och framåt:
Ishod Wair i Paych:
Patrick Houngtrys fem sekunder av fame via första tricket i La Capsula Magenta Bordeaux 12/10
BA, den vänlige jätten, jazzandes fram på en trottoarkant i Welcome to Hell:
Jameel Douglas, stilandes något djävulskt på höga, riserpadförsedda truckar. 4.40 och framåt:
Fy i helvete vad gott.
1 okt. 2015
Varför gör folk saker?
Jag börjar nå en brytpunkt. Har närmat mig den ett tag nu. Brytpunkten i fråga berör min uppmärksamhet – hur mycket uppmärksamhet har jag? Hur fördelar jag den under min dag, eller ens under ett godtyckligt ögonblick i den kontinuerliga ström av ögonblick som en dag utgör?
Hur närmar man sig en brytpunkt? Denna gången nådde den mig genom en magkänsla, och som så ofta med känningar i magen så utspelades dem sittandes på toaletten. Detta, i sin tur, som så ofta, med blicken fäst på den lilla skärmen jag höll i handen —min uppmärksamhet så pass uppslukad att tiden och rummet omkring mig närmast kunde liknas det som låg och flöt under mig. Tro fan det skulle vara så, jag hade ju noga kurerat vartenda en av personerna vars verk nu gestaltades framför mig i ett oändligt flöde av frimärkesstora bilder.
In kommer den förut nämnda magkänslan. Smygande men omöjlig att missa, river sönder den vackra kuliss som mina tjugo minuter pressandes morgonbajs annars utgör. Magkänslan, tom och stressande, kom ifrån en väsensburen konflikt mellan eterstoffet förmedlat via skärmen i min hand och den fysiska världen runt omkring mig. Bildflödet framför mig, som på egen hand mångdubblat tiden för otaliga tidigare toalettbesök fick mig stressad över att råka missa bussen, komma för sent till jobbet. Ändå scrollade jag lite till, trollbunden, med ett själskonto som är lika nollat som före jag började scrolla. Hur många minnesvärda ögonblick har uppstått under alla dessa timmar man suttit och fullkomligt slukat gigabyta med data? Jag börjar räkna på fingrarna…
I somras åkte gänget Bakad iväg på en veckas roadtrip genom Skåne, fyllt till bredden med rull med bräda, söl med öl och ält med tält – och med döda telefoner, vars batterier inte uppfostrats till att överleva flera dagar utan långvarig tillgång elektricitet. Dokumentationen fick istället skötas av kamrat van Baalen och hans trogna, analoga Canonet. Som sig bör. Resultatet av detta steg till ytan idag, drygt två månader senare och endast en dryg handfull med bilder, men jösses vad det träffade rätt.
Samtidigt som jag skriver dessa avslutande raderna så känner jag hur jag ständigt balanserar på en knivsegg för att inte ramla rätt ner i “det var bättre förr”-träsket, alternativt ramla ner i hipsterravinen med LP-skivor, 3310:or och annan långsam media skramlandes på botten. Men vad ska jag annars dra för slutsats? Tid är inte alltid pengar, men det är alltid av ett värde, och det är detta värdet som av sig självt ingjuts i ett verk som krävt det.
Och nu är brytpunkten nådd.
26 juni 2014
Edits!
De senaste månaderna har det bakats hela 2 (TVÅ) edits, som fram till detta inläggs publicerande ej hade hittat ända fram till bloggen. Eftersom jag befinner mig i Arvika under sommaren, så kände jag att det var i sin ordning att lägga ut dessa även i detta medium.
Det första är vårt bidrag till Royale Skateshops filmar-tävling. Eftersom reglerna bestämde att alla klipp skulle vara filmade i Helsingborg, packade vi våra saker och drog ner i två omgångar och filmade lite allmänt trams och blev belönade med en delad andraplats och hurra-rop på den efterföljande festen.
Det andra klippet som vi kan bjuda på är en snabb edit från ett par sessions i maj/juni där vår egen Filip "Tebakka" Jevinger har specialtillverkat det första musikspåret.
19 apr. 2014
Lyfestyle
Utesäsongen är igång för fulla muggar, och just nu är större delen av BKD nere i helsingborg för att filma till vår part för Royale skateshop's film-tävling. Själv är jag i Arvika och sysslar med viktigare saker, men satte ihop en ny liten edit på tåget. Hoppas det smakar:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)