Kärleksbrev till kärleksbreven

Här satt man på sofflocket en sönnakväll och försökte stänga ute komplicerade tankar och besvär, lyssnandes på senaste upplagan av Defekts podcast Kastat i Etern när namnet 'Jeff Grosso' via vibrationer i luften överförts från min dators högtalare till mina öron, varpå mina trumhinnor sattes i vibration, rörelsen överfördes till innerörat med hjälp av de tre hörselbenen (hammaren, städet och stigbygeln) till det ovala fönstret, som sitter i ena ändan på hörselsnäckan, vätskan i hörselsnäckan via ovala fönstret sättes i svängning och det uppstod vågmönster i vätskan som deformerar basilarmembranet som gav information om den inkommande signalens frekvens och amplitud, registrerades av de Cortiska organen och signalen från detta skickades vidare till hörselcentrum i hjärnan via hörselnerven och direkt ger mig både hjärtklappning, råbånge och en tår i ögonvrån.

Som den obildade plebej jag är så var fenomenet Jeff Grosso så otroligt tunt utbrett på min macka fram tills jag lyckades korsa vägar med det stora, onda företaget Vans och deras försök till att massera våra köpesinnen möra innan slakt via kredit med hjälp av denna otroliga människa och hans kärleksbrev. I podden var det tal om en intervju med honom (!) från 1990 (!!) som gick att läsa gratis på Thrashers hemsida (!!!). Needless to say, podden pausades snabbt som kuken. Musiken stängdes av. Flikar kryssades. Persienner rullades ned. Supermaktsregeringar stängdes. Om det inte varit för att jag lyckats behålla vettig kroppstemp i endast shorts och en tisha så hade jag deklarerat all aktivitet ända ner till nukleär nivå som lagd på lut.

Denna intervjun, vänner.

Jag länkar den till er nedan, läs den, känn efter, tänk efter och sen läs den igen. Sånt här ska man väl inte kunna läsa i skatemedia? Ett leende på läpparna på grund av en så stark glöd som väcktes inom mig att jag inte kommer kunna sova tills jag lyckats skata av mig. Skatepuleri asså, fy fan så fint det kan bli.