En svag kväll för många månar sedan så satt jag i en soffa, med Christophe bredvid mig. Detta var under en period då min obevandrade själs fascination kring den Värmländska mytologin inte visste gränser - detta självklart till följd av otaliga rövare dragna av vänkretsen från Arvika, Christophe en av dessa.
Denna kvällen fick jag höra om hur han "dro hjim en findunk mä vin ti morsans föllseda", och till följd av detta brast ut i ett okontrollerat asgarv.
Men när dimman av komikens eufori skingrat så kände jag mig vilsen. Tom till och med.
Detta citat hade bringat mig så mycket glädje, men till syvende och sist så visste jag ju inte ens vad en findunk var för något. Jösses.
Mången gång fick jag solens nedgång och stigning bevittnad, utan ett ögonblicks blund däremellan, på grund av den mentala labyrint den mannen drivit mig in i med det citatet.
Jag har varit vilse. Fram tills nu.
Detta här är en findunk.
Och det är såhär man använder den:
