That's Life - 8 år senare.

Hittade för ett tag sen den gamla Foundation-rullen "That's Life" på DVD hemma, och nostalgin flödade när Corey Duffel's välkända bail dök upp i rutan.

Men hur står sig då denna rulle nu, 8 år senare?

Första delen är Leo Romero, innan han började grinda uppför trappor vilket fick Trasher våta i byxan och belönade honom med SOTY för det. Även fast han kanske inte riktigt hade vuxit i sina Emerica vid den här tiden, så levererar han en en helt okej part, även om det är lite för mycket hand-rails för min smak.

Andra delen är nog filmens absolut bästa part. Daniel Shimizu. Se bara flippen nerför Chalmers-trappan 00:18 in i klippet, och sedan linen som startar 00:29. Mumma. Fräsiga tricks blandat med goa lines, och alltid med ett stort leende på läpparna. Sånt gillas!

Vi snabbspolar förbi Tony Silvas del för att snabbt ångra oss att vi gjorde det. Här kommer Gareth Stehr.
Fulare skejtare får man leta länge efter. Visst, Han kan kasta trick nedför sjuka saker, men VARFÖR? Varför gör man en varial flip nedför ett dubbelset? VARFÖR? Och se bara landningen vid 1:07. Herresatan. Jag kan tycka att ett visst sketch kan vara snyggt, men att ha raka ben och gå kräftgång med händerna på backen efter ett trick funkar inte för mig. Om man som Gareth inte har en så djup påse med tricks så borde detta vägas upp med lite kreativitet och finess. Man gör helt enkelt inte en Cab nedför en trappa för att sedan direkt vända om och göra en Inward heel nerför ett gap. Det funkar inte så. När endern med 21 stegs trappan kommer är jag nästan kräkfärdig.

Det är inte förrän Justin Strubings del jag på riktigt har kunnat komma över Gareth's våltäkt av mitt sinne.
Se downhill-jammet vid 3:12. Väldigt 00-tal, men ändå gött.

Sen var det Ethan Fowlers tur att visa att han kan mer än att supa och röka olagliga saker. Se bs tailen vid 0:44. Mmm. Han har det alltså. Och som i resten av filmen så är musiken fint anpassad till skibbandet. Dessutom gillar jag när flera olika lines görs på samma spot. Man får liksom en känsla av att man är med och bevittnar en session, vilket känns gemytligt.

Och så tillsist är vi framme till sista delen. Corey FUCKING Duffel. Jävlar vad jag tyckte han var cool. Hade t.o.m. hans Foundation-bräda när det begav sig. Jag är nervös när musiken rullar igång, jag vet med mig att jag ändrat min åsikt om hur "cool" han faktiskt var i efterhand, men kommer den här delen få mig att återigen klämma på mig snortajta jeans?

Åh, nej. Det första jag ser är de där jävla färgade hjulen. Usch. Försöker hitta vad det var jag gillade med det och det enda jag kan komma på är att han skibbar väldigt punkigt. Och han gör rätt sjuka saker. Men fan. Jag känner mig smutsig på ett sätt som inte går att duscha bort. Varför gillade jag det här så mycket? Jag får helt enkelt nöja mig med att jag hade helt andra preferenser på den tiden. Och att jag nu är gammal och vis.