Jag (och mina medryttare) har tänkt i mångt om mycket om vad jag egentligen tycker om med denna alternativa sport/lek/kultur/underhållning/religion/världsallt som vi kallar spettåkning.
I och med den världsvida nätet så har vi tillgång till extrema mängder nytt material i form av både rörliga och orörliga bilder, text och podcasts. Vi har alltså ganska lätt att följa nya trender inom denna förändliga företeelse.
Vissa trender försvinner, andra stannar kvar. Vi har främst på denna blögg lagt upp saker som vi gillar, men nu är det dags att ta upp det vi INTE gillar. Jag introducerar härmed "HATA SK8". Under denna fana kommer vi spy ut vårat hat mot saker som kan verka banala för den okunniga, vilket de kanske är, men våra schlappys kommer iaf kännas lite lättare om vi får skriva hatfulla saker på nätet.
Jag tänkte börja detta inlägg med en film jag råkade på häromdagen. Eftersom denna film åsakade mig så mycket hat så tar jag det hela från början till slut.
Jag satt alltså på jobbet och slösurfade youtube för att hitta något att stilla min rullbrädefluktabstinens med.
Då råkade jag på denna film, som var på både en hel och en halv timme i längd. Jag måste säga att jag var lite skeptiskt till en början, men mitt slöa sinne stoppade mig inte att klicka in på den iaf.
Jag borde nog ha anat oråd när jag såg den ena crispa kepsen i fräsiga färger efter den andra, eller när jag såg vilka som medverkade i detta alster så borde jag kanske också förstått vad som komma skall, men icke. Kan det ha varit dom häftiga inzoomade bilderna i slowmotion som hypnotiserade mig?
Nåväl. Den som har vågat klicka på länken ser alltså att det är Rob Dyrdeks film "Street Dreams" jag pratar om. Om ni vill ha förståelse för resten av inlägget så råder jag (om ni inte redan sett den) att kolla en bit på den nu.
Jag trodde alltså att det var en skatefilm jag skulle få se, men icke. Jag hade redan efter första scenen byggt upp väldigt mycket agg, och när jag då började klicka mig framåt i filmen för iaf få se lite techskate så blev jag tillslut så arg att jag var tvungen att en snus, gå på toa och krysta fram en rejäl skit för att bli på lite bättre humör.
Vad är det då jag blir så arg över? Jo: Detta är så EXTREMT jävla överproducerat skitsnack, så JÄVLA långt ifrån den verklighet som jag vill se. Det är så klyschigt att jag bara vill dö, och ännu mer arg blir jag när jag ser hur många jävla tokstollar som faktiskt GILLAR denna sörja. Nu borde jag kanske inte blanda in nationaliteter, men jag gör det iaf. Så arg är jag.
JAG HATAR DENNA EXTREMT KOMMERSIELLA AMERIKANSKA SKATEBOARDÅKNING!
Så fort Rob Dyrdek har för många äckliga fingrar i en soppa så blir det såhär. Jag skiter fullständigt i att han är "from the streets". Allt han gör är att försöka kommersialisera spettåkningen. Och då inte vilken spettåkning som helst, utan han försöker ta patent på "street-åkning".
Problemet är ju att det är inte street-åkning i den mening som jag vill se det. Det är en så uppenbart fejkad verklighet som visas. Det finns något mer än 360flips och bs tails på marmorcurbs. Inte för att det är något fel på dessa trick, utan att det utförs utan någon slags känsla. Det finns liksom så litet utrymme för personligheter. Så länge man landar perfekt på skruvarna och tricken har mer än 4 stavelser så är det bra.
Nä, nu vill jag bara dra ut och åka i långa backar, göra bakadflips, misslyckade bonelessar och schlappy-noseslides. Så det så.