Dåså.
När jag började skata så var ju det riktiga internet fortfarande i sin linda. Web 2.0 var på sin höjd något man hörde någon skinnrockbeklädd blekfis säga i en Matrix-rulle och “You” samt “Tube” var bara två slumpmässiga ord som hade lika lite med varandra att göra som “Nike” och “Skateboarding”. (Nä det är lugnt, ni behöver inte faktakolla när Nike SB startades.) Nog hade det breda bandet troligtvis letat sig in i ens väggar, men det var fortfarande ett sabla mek att få tag på något ballt skaterelaterat – vad fan skulle man söka efter liksom? Fanns ingen “Rekommenderade klipp”-sektion på varken KaZaa eller DC++, så hur fan skulle man hitta vad som var coolt? Hur skulle man VETA? Hjälpte ju inte att man var 14 år gammal och ungefär lika vass på sökformuleringar som en senildement analfabet heller; vem hade kunnat tänka sig att “best sk8 video” skulle presentera resultat som bestod av femtielva procent datorvirus?
ADHD-epidemin bland unga hade redan börjat hamna på tapeten också, så trots att jag satt på en riktig jävla white-knuckle lina på hjärnhinneinflammerande 0.5Mbps, så var man så understimulerad att man ringde polarna så fort man lämnat ett bromsspår i kalsongerna, bara för att det påminde om wallridemärken man sett på någon nerpessad vägg vid gula kiosken. Annat är det idag när man bara kan smyga in på dasset under en släktträff och swajpa igång för att se fan och hans moster dra en switch mongo wallride till normcore ner för en 666-stegstrappa.
Ny hycklar jag lite här, det ska sägas: [sV]Girl.Yeah.Right.mpg rullade RÄTT jävla varmt i min gamla Compaq på den tiden, och där har de ju en wallride redan i introt, så mitt case kanske inte är helt jävla vattentätt här, men lugna er nu för fan och häng med. Det jag försöker säga är att det var bättre förr, men inte för att det faktiskt var bättre utan för att vi (med dagens mått mätt) var så jävla svältfödda. “Hunger är ju bästa krydda" brukar jag intala mig själv inför varje batch av miserabla lunchlådor med fläskfile vändstäkt i ångest och chilibea, och det uttrycket tror jag även gäller i fallet av skatekonsumtion.
Men hallå. Varför tror ni hjärtat hoppar över ett slag så fort hör namnet “Gino” nämnas? Nä, jag är inte så okristlig att jag är på väg att rata hans manövrar på en bräda till något annat än ren och skär poesi och Gudarnas Nektar, men vad fan alltså. Det räcker ju med ett löst rykte om att det släppts ett tvåsekundersklipp på när Gino ringer sin VVS-gubbe för att folk ska göra i trosan så hårt att grannarna ringer Störningsjouren. Det är ju inte BARA för att han clean/go/yebba/dope utan för att vi bara har en begränsad tillgång till honom, vilket håller mystiken kring honom och våran hunger för den 42-årige Dressman-modellen vid liv.
Möt aldrig dina barndomshjältar brukar folk säga, och det har jag visserligen inte gjort heller men tack vare social media så vet jag vad de åt till frukost (rawfoodgranatäppelsallad med en take-away mugg med sojafrappemockasiner), när de senast monterat en ny bräda och hur många slag över par Koston var i sin golfrunda mot Brandon Biebel. Särskilt Koston förvandlades i mina ögon från en total idol (tack vare Menikmati, Yeah Right och Chomp On This) till en näthatande lösbajs i en pissränna när man tangerat hans liv på andra ytor än via en Crailtap-rulle var femte år.
Aja. Fan vet jag vad jag ville ha sagt här. Jag tog bort min Facebook för ett tag sen, det glömde jag nämna. (Det står ju i titeln så man kan ju tänka sig att man borde adresserat det lite tidigare än i det sista stycket, men här är vi och det är bara att gilla läget.) Och ja, att ta bort sin sociala kran är ju jävla fjantigt i sig, än mer att raljera kring det, men det har ju runkat om sättet jag fluktar i grunden. Man jäser mycket längre på varje klipp man faktiskt blir pepp på, vilket är ball.
Snacka om en halvjanne till slutkläm här, men vi har inte författat så mycket gött här på bloggen ett bra tag, så författarlemmen är lite halvrostig. Cut us some slack. Här har ni ett klipp som gör mig jävla glad just nu i alla fall:
Nästa vecka: Det ett alternativa universat där Greg Lutzka inte kan 270 – hur det ser ut och hur många ränder K-Swiss-dojjor har där.