I denna text beskrev han ett självupplevt trauma. Trauma kanske är fel ord förresten, ålderskris likaså, men någonstans däremellan placerades sig den känsla som beskrevs när han efter många års uppehåll återvände till Lavar McBrides part i Trilogy. Han hade under tiden det begav sig avfärdat McBride som inget mer än en maskin kapabel att utföra en komplex serie handlingar automatiskt, slentriana switch treflips i slutet på långa lines inkluderat. Jämfört med dåtidens mer jazziga branschkollegor stämde detta säkert väldigt väl överrens med verkligheten.
Femtontalet år senare beskrev han i Sveriges Skateboardtidning det besynnerliga pirret i mage, vänster arm och ljumske som i lekmannatermer benämns stoke, som uppstod när han nu ännu en gång såg denna part. Besynnerligt. Allt hat, vart hade det tagit vägen? Robotförklaringen? Hur kunde alla de negativa känslor som Mr. McBrides del framkallade 199x inte bara vara borta år 201x, men dessutom ersättas av en produktiv och positiv stoke?
Anledningen till denna svårmotiverade kappvändning valde Herr Karlsson att tro att mainstreamskateboardåkningens (SAOL '14?) decennielånga utveckling åt Lavar McBrides håll, snarare än åt Ethan Fowlers helt enkelt fått strandbanken av principer att sköljas allt mer nedströms mot poängsatta nollie flip crooks på marmorkanter. Som för R.P. McMurphy så blir till slut den värld man först tog avstånd ifrån med näbbar och klor till slut, omärkbart, ens egen verklighet.
Kom till den jävla poängen någon gång då.
Ja, ja. Under mina dagliga vändor på infranätet, drivna av det behov av överstimulans som informationssamhället för många medför, stötte jag på ett inlägg där en individ vars känslor jag inte direkt kunde utgöra, blev tipsad av en individ vars känslor jag till och med i tät dimma och motvind hade kunnat identifiera som överpirrig om ett klipp med en Mickey Papas. Med lovord om att det bifogade klippet skulle smälla sinnen, fjärrimpregnera kvinnor och sprätta skjortknappar så kände jag mig manad att ta del av klippet, som ni också kan göra här nedan.
Loading the player ...
Reaktionerna på detta klipp var utrop som "SJUKT!", "helvete!!!" och "kan fan lägga skorna på hyllan nu :P", samtliga skrivna av vuxna människor med jobb och andra bevis på fullmaktslämplighet.
Min enda reaktion var minnet av Martin Karlssons text i Giftorm. Är jag bara jävla bitter? Fett oskön? Bara gnällig? Kanske. Högst troligt till och med.
Det är svårt att se längre fram än tippen på näsan. Framtiden har man ingen kontroll på. Om till och med en man så principfast som den ovan nämnda till slut börjar baxna, hur kommer det gå för någon som jag som står med minst två fötter färre på jorden?
Om ni om något decennium stöter på mig Skynet-länkandes ett klipp på Mickey Papas framtida jämlike, som vid det laget kanske faktiskt är en riktig robot; skjut mig. Eller åtminstone ge mig en rejäl nacksoppa och visa mig Gonz del i Video Days.
Med vänliga hälsningar,
Adam Szakal. Undertecknat Herrens år 2013.