Var hos bakadboi ikväll för att tillsammans ögna igenom det som kommer bli nästa Bakad-rulle (Och den kommer bli svinbra.) Och brädan var såklart med ifall vårt stoke skulle behöva tömmas under kvällen.
Detta hindrades dock bl.a. av att det lät som att orkanen Isaac härjade utanför fönstret.
När klockan började ticka iväg mot hemmåtdags, så tog jag min bräda under armen och bad en stilla bön att det ändå skulle vara torrt ute. Vilket det var. Och där, så fort jag tagit den första pushen ut i mörkret så fylldes jag av den där fantastiska känslan av frihet. Ollie uppför en liten trottarskant och började pusha igen. Marken är helt mörk, och det enda som hörs är ljudet av rasslande kullager vars ton förändras i varje sparktag. Vill egentligen inte sluta, men bussen jag ska med står redan vid hållplatsen. På bussen längtar jag bara över att få hoppa av och få höra det där ljudet igen. Hoppar av. Väntar på spårvagn. Tar medvetet en spårvagn som inte går hela vägen hem. Ögnar under tiden ner över min XXIV-bräda för att genom att granska dess skavanker minnas diverse manövrar den har varit med om. Flinar upp när jag upptäcker hur djupt sår mina slappy noseslides har skurit i truckarna.
-"Nästa. Gamlestadstorget." Ljuder ut ur högtalarna. Pulsen höjs ett litet snäpp och jag ställer mig i dörren för att komma först ut för att slippa sicksacka, eller i värsta fall, stanna för någon annan. Dörrarna öppnas, och samtidigt som jag tar min första sparktagning, så blickar jag ut hur jag ska ta mig ner på trevligast sätt. Kommer snabbt till insikt om att ollie nedför tre 7-stegstrappor i rad inte är på agendan, utan väljer istället den helt nyasfalterade serpentinvägen bredvid istället.
När jag åker mot första svängen så funderar jag först på om jag inte har för mycket fart, men satsar istället och tar mig igenom den första svängen. Endorfinerna kickar igång direkt, och jag satsar mer och mer fart i varje sväng. Efter sista svängen tar jag sikte mot Gamlestans många tvärgator och börjar sparka fart igen. Det där ljudet igen. Det låter nästan som vågor. Fast av asfalt, och på tjack. Drar några små ollies över brunnslocken och ljudet som uppstår när den spänstiga träkroppen ger ifrån sig ett välljudande "Pop" och avbryter kullagrens rasslande, får mig att göra ytterligare några. Gör en 180 för att sedan reverta tillbaks och njuta av urethan-skriket som uppstår. Kommer till en trottarskant. Ollie upp, och landar i en manual. Lyckas hålla balansen tills jag kan droppa ner i gatan igen, och pusha ytterligare med fart. Svänger några gånger, och truckarna lyder min minsta vink. Upp på trottaren igen, och ser en lovande chinese ollie-kant. Klimax är nära när brädan lyfter från marken och känns nästan fastlimmad under mina fötter. Ser dörren till mitt hus, det är säkert 200 meter och väldigt mörkt hela vägen. Sparkar rejält med fart för att få kullagren att tjuta, och jag bara njuter av frihetskänslan medan jag rullar den sista vägen fram till dörren.
För er som inte orkar läsa ovanstående text:
Skejtade hem från Adam. Det var gött.
Pusha i mörker = Frihetskänsla.
